jag har nerverna på utsidan av kroppen nu
när jag ser din åldrande gestalt röra sig genom rummen
knyts råbandsknopen hårdare om bröstkorgen
när jag hör dig tala svider det i mig för jag vet
att;du kanske; kanske dör
att jag; kan dö
och när jag se dig stirra ut genom det där fönstret som bara du kan
så slår mig min totala avsaknad av hopp
kanske är det från dig jag har den.
jag känner mig radioaktiv nu, ingen får komma nära inpå
ingen får ta sig in i mig och sluka det där svarta som gjort bo
ingen får ge mig gnistan åter; då blir jag bekymmerslös och
egoistisk igen
jag fortsätter kämpa
och livet är väl intressantare och betydelsefullare nu än det var
men ingenting tycks sudda ut mina gudsförgätna kval
och även om jag bekänner, går ned på knä
så kommer det inte att förändra någonting
jag iakttar tvn; gestalter som spelar någon annan
vad är jag? en förträfflig skådespelare eller en misslyckad statist
vem var jag? det var nu jag skulle få vara den jag var.
och vad har jag förvandlats till?
en regissör