En åldring stolt och högrest
vägrar fly ondskans hundar
Högmodig rest står hon kvar
Hennes leder knarrar, viskar hest

”Med eld ni må komma, mitt hem ni riva,
och med näven högt skall jag i era ansikten rista.
Aldrig böjer jag, aldrig skall jag brista.
Aldrig skall ni mig lyckas fördriva”

Stolt men ack misstrogen står hon kvar ännu denna dag
Hundra generationer hon sett gått förbi – alla har dött
Nu håller ett vakande öga på hunden, av oss alla den mest lömska

Där står hon nu, vakande på såna som Du och Jag,
och lyssnar fåglarnas sång – kanske finns det hopp, allt ej dött
Hon sätter sig ner, och ser hennes barn knoppa i grönaste grönska


undrar ifall den här sonetten är korrekt, och ifall inte: vad som är fel
tack på förhand, noshörningen :)