Konduktören Frante Frontén såg ut genom det mjölkigt skitiga tågfönstret. Utanför svischade råggula fält förbi. Han reste sig från sin plats och knäna knakade för kroppen var gammal. Det var varmt i tåget och konduktör Frante Frontén strök håret från tinningarna och började skjuta sin konduktörsvagn genom kupéerna. ”Nya resande!”, skallade hans övertygande stämma. Frante Frontén var andre bas i kyrkokören och hans trygga röst gjorde sig väl hörd.
Han tyckte mycket om sitt jobb som konduktör, det var roligt att klippa biljetter och hälsa på gamla tanter. Fast det kunde bli långrandigt med tanterna eftersom det ofta skulle pratas om både det ena och det andra. Om gamla vänner och barn och barnbarn, hundar och katter och ibland om silverfisken bakom tvättstället. Silverfisktanterna tyckte Frante Frontén mycket synd om för de var så ensamma.
Men sanningen var att Frante Frontén inte heller hade ett så stort sällskapsliv, eller kanske inget alls för närvarande.
Plötsligt vidgades herr Franténs näsborrar och en mycket angenäm lukt gick honom till mötes.
Det luktade köttbullar. Frantes hjärta hoppade till i bröstet och som i trans sköt han upp dörren och gastade ”Nya resande!”
Och där var den. I knäet på en byggare säkert två storlekar större än vår konduktör, klädd i skinande bygghjälm och flanellskjorta, vilade en plåtlåda. Och i den mos, sylt, sås och bullarna – de välsignade bullarna.
Frante var nu inte längre kvar på tåget utan flöt fram som i ett vitt ljus och bakom honom hördes en änglakör. Allt han såg var lådan med bullarna. Han sträckte fram handen och tog en köttbulle, stoppade den i munnen, tuggade och svalde. Sedan såg han upp rakt in i den jättelika byggarens ögon och insåg sitt brott.
Frante började svettas, nu är det döden tänkte han, döden, han kommer slå ihjäl mig med hammaren.
Men byggaren log och räckte vänligt fram lådan för Frante att stilla sin köttbullstörst.
Och Frante Fronténs konduktörsvagn rullade lugnt vidare genom tåget, hans stämma ljöd och han var inte ensam.
Han hade sett köttbullsbyggarens leende.