Jag undrar vad som krävs för att kunna bryta ny mark.
Jag undrar vad som krävs för förståelse och god insyn.
Undrar om det krävs av mig, att dregla, rycka mer än brukligt i sparvsmala armarna.
Slå till någon utan att kunna kontrollera det och väsa
Hääägääääh!
Istället för förlåt.

Jag borde inte prata så mycket.
Inte vara så smart, inte se så glad ut.
Inte skratta så mycket så kanske det blev tillräckligt synd om mig.

Är det till räckligt synd om mig om jag spottar ut maten när jag äter?
Tillräckligt synd om mig om musklerna i ansiktet spelar som ett vattendrag?
Skulle det vara tillräckligt om orden inte blev hörbara när de kom ur min mun?

Om jag vägrar vara sämre är detta mitt straff då?
Tji, fick du, det här får du ta!
Du kan väl spotta lite mer när du äter.
Väsa lite ordlöst, du pratar ju så bra.
Gumman, du kan väl dregla lite då och då så vi fattar att du behöver hjälp.

Aldrig i livet. Fattar du det?
Jag vägrar dregla.
Jag spasmar så mycket jag vill och är så smart som jag blivit.

Om det är något mellan kontrasten hjärna och kropp
du inte fattat så iaktta dig själv.