Mummel.
Nånstans i fikets högljudda kakofoni kan hon urskilja en diskussion om livet. Om sakers varande och inte varande.
Hon väljer att tystlåtet ignorera den.
Men så yttrades kommentaren som fick henne att koka av ilska inombords.
Vilken idiot, tänkte hon för sig själv, som på fullaste allvar kan mena att kvinnor skulle vara skapta för kökets och hemmalivets tunga bojor.
Så skulle hon minsann aldrig tänka, det går sannerligen över hennes förnuft hur någon kan befinna sig så långt tillbaka i tiden.

Vilken gris, tänkte hon för sig själv samtidigt som hon gav sig själv en instämmande nickning.

Småprat.
Mitt i allt lågmält kallprat på bussen kunde hon uppfatta en diskussion om framtiden. Om utveckling och stagnering.
Klok av diskussionen på fiket väljer hon att inte ignorera den.
Precis när det beslutet tagits så upprepar sig historien, en kommentar som får henne att inombords skrika av ursinne yttras.
Vilket svin, ett jädra prakt-as, skrek hon i falsett inombords.
Kommentaren han yttrat var så idiotisk, så absurd och verklighetsdistansierad att hon undrade vilken planet han härstammade från. Hur kunde han, på djupaste allvar, mena att kvinnor och tjejer inte borde få gå utanför hemmet utan smink, och att det enda de duger till är att se bra ut för att tillfredställa män?
Hon nästan skakade av ursinne, när diskussionen fortlöpte och kryddades med ytterligare utlåtanden, det ena mer sexistiskt än det andra, för att till slut kulminera med att den ena av de två killarna uttalar sig om en tjej som gick på bussen.
Där slog det slint för henne.

I stående position förvandlas hon till ett monster. En rabiat militant kämpe, så stinn på allehanda hormoner att verkligheten tedde sig frånvarande. Hon rör sig i ultra-rapid bort mot de två killarna, mer koncentrerad på allt mellan tvångskastrering och arkebusering än hennes sansade ideal om humanism och yttrandefrihet, och bestämt riktar det första slaget mot killen som fått hennes bägare att svämma över.

Nästa slag träffar målmedvetet den andra killens näsa, hans blod färgar rutan fläckvis röd. Det tredje slaget, var mest för att accentuera hennes intention med anfallet, och hennes mening var aldrig att träffa, men hon vet i samma stund som slaget träffar den första killen att något underbart har hänt. En öppen hand, en örfil som ackompanjeras av tre långa rivsår från hennes helt äkta naglar sätter med stora bokstäver punkt för hennes attack.

Förödmjukelsen är total.

Henne skulle man våldta, hade de sagt om tjejen som gick på bussen.

Vem blev våldtagen nu, tänkte hon nöjt för sig själv, när hon helt plötsligt insåg att hon fortfarande satt kvar på samma plats. Inget blod på rutan, inga skador på de manschauvinistiska asen som förpestat hennes tillvaro med sin avsmakliga diskussion.
Missnöjd med detta antiklimax i hennes tillvaro lutar hon sig tillbaka och tänker på vilket kräk som gav sitt godkännande till H&M för årets upplaga av julskyltningskampanjen.

Säkert ännu en av alla dessa jävla sexister..