Kladdigt utsmetade fingeravtryck på tågets fönsterruta. En blå horisont som ett suddigt streck i ögonvrån. En regndroppe på flykt med vinden, strykandes mot lent glas.
Redo att dunsta, förintas.

Jag andas musik genom öronen och minns illusioner som klistrat sig fast på välbekanta melodier. Det är som en dvala av tankeverksamhet. En tät dimma. Något att rama in sig själv med.

Äppelpaj, akvarell och ensamma nätter.

Att vara ensam är inget nytt. Jag är ensam i tanken. Där ekar det kallt. Nästan som när en höst dödat en sommar. Nästan som verkligheten jag önskar bara vore drömmar.