Jag saknar henne, min Astrid. Jag saknar, saknar, saknar, saknar henne.
När jag blundar kan jag känna hennes ben mot mitt, hennes hand vilandes över min, precis så som vi alltid spenderade vår tid framför nyheterna tillsammans. Tätt ihop.

Jag minns hennes tjocka blonda hår, som sakta tunnades ut och blev vitt ju längre vår tid tillsammans gick. Jag minns hennes lena ansikte som fylldes med rynkor för varje år, varje upplevelse. Rynkor som visade att hon verkligen levt. Om hon ändå vore här nu.
Maja, vår dotters flicka, brukade först smeka Astrids ansikte med sina händer och sedan sitt eget – i ett försök att föra över rynkorna till sitt mjuka barnansikte. De hade ett sorts samband jag aldrig sett tidigare och sedan Astrid gick bort har Majas ögon inte varit detsamma.

Hon har alltid varit så vacker, min Astrid. Varför lämnade hon mig? Varför tog Gud henne innan han tog mig? Jag saknar henne så.
Hon luktade alltid sommar, min Astrid, sommar och kanel. Dessutom lös hon alltid som en sol, med sina sneda tänder i ett brett leende. Om hon ändå vore här nu.
Jag ska be för henne. Jag ska be till Gud att han ska ta hand om henne. Varför dog hon innan mig? Jag undrar om hon känner sig lika ensam som jag.

Mina tårar kom inte förens efter begravningen, efter allt ståhej och allt planerande (även om vår dotter nog fick sköta det mesta). Tårarna kom när jag vaknade en morgon och upptäckte att hon inte låg där bredvid mig. Först då insåg jag att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Att vi inte skulle träffa varandra igen förens Gud ville det. Nu gråter jag varenda morgon efter att ha upptäckt att hon inte ligger där bredvid mig.

Varenda morgon brukar jag försöka få mitt hjärta att sluta slå. Jag koncentrerar hela min själ och hela min kropp på att stanna hjärtat, för att få träffa dig igen, min Astrid.

Men Gud vägrar hjälpa mig och inte förens Han tar min själ kommer vi ses igen, min älskade fru, min livskamrat.