Mörker. Som ersätts med mörker. Vad gör allt det här för skillnad? Jag kämpar för att hålla ögonen öppna. Dagen har inte varit lång, men min ålder börjar ta ut sin rätt. Ser ner på mina händer. De är slitna och smutsiga. Jag vrider dem sakta i det gulnande tunnelbanevangsljuset. Det finns mycket att läsa i mina händer. I dem syns spåren från min ungdom. Jag minns hur jag brukade arbeta på bygget. Hur jag slet sönder min kropp under de långa, varma dagarna. Jag levde på lite pengar, arbetade hårt och jag var lycklig. Nu sitter jag på en tunnelbana i Stockholm, på väg hem efter en arbetsdag som administrativchef på en liten mäklarfirma. Jag har utbildat mig, tjänar mycket mer och har mycket mer fritid, men det gör mig inte lyckligare. När jag ser mörkret flyga förbi utanför väcker det frågan inom mig som jag så ofta tänker på. Vad gör allt det här för skillnad? Vad spelar det för roll om jag dör eller lever? Ingen människa skulle sakna mig här. Kanske grannfrun skulle undra vart jag tog vägen, men det finns ingen släkt som kan bränna min kropp. De blev kvar i Ukraina. För trettiosju år sedan kom jag hit. Min mor var med mig, om det inte vore för henne skulle jag inte ha flyttat. Men hon behövde vård och det fanns ingen att få i mitt fosterland. Hon dog ett år senare och jag var redan fast i skulder för hennes läkarbesök. Sedan dess har jag aldrig lämnat Sverige. Mitt ansikte har saknat den varma solen mot mitt skinn. Här i Sverige finns bara mörkret.

En ung pojke kliver på vid Tekniska Högskolan. Jag har svårt att bedöma hans ålder, men så är det med alla svenskar. Han sätter sig mittemot mig. Jag ger honom en trött blick. Vad skulle jag inte ge för att få vara ung på nytt? Vad finns kvar för en gammal man som mig? Min chef har börjat prata med mig om pension och det gör mig kallsvettig. Jag låter ögonlocken falla igen när vi åter åker in i tunneln. Finns inget annat är mörkret att se. I huvudet fortsätter en tankebana som jag redan har tänkt så många gånger. Jobbet är min säkerhet. I det kan jag gömma mig, jag kan lägga all min tid på det och behöver inte tänka på hur meningslöst allt annat är. Om jag slutar vet jag inte vad jag ska ta mig till! Det skulle bli som helg jämt och helgerna är mina små helveten.

Tunnelbanevagnen saktar långsamt in. Jag är van vid dess rörelser. Inget nytt här. Min väska klämmer jag fast mellan mina långa ben. Handskarna i handen på knät. Den andra handen drar jag över ansiktet för att vakna till. Jag trodde inte att något kunde skada mig längre. Trodde att jag hade gråtit alla tårar som gråtas kan, men när den unga pojken satte sig på tåget vaknade något inom mig. En längtan efter glada dagar. Eller glada ansikten. Jag ansträngde mig aldrig för att få vänner i Sverige. Jag har mina arbetskamrater, grannfrun och Elsa. Ingen mer. Inga barndomsvänner att bli nostalgisk med, eller en nära vän att dela min oro med. Det är väl bäst så. Vem som helst skulle tro att jag var galen. En man som är rädd för att pensioneras, kan det vara möjligt? Jag är den mannen. På väg hem från sitt jobb. Enkelt och tråkigt, men en skön flykt från alla tankar. Jag känner att jag bäddar in mig själv i mörkret. Ensam i en stor svart värld.

Det är inte sant. Jag är inte ensam. Jag har Elsa, min katt. Hon väntar på mig där hemma. Min blick landar på mina händer igen. De längtar efter att känna hennes päls mellan fingertopparna. Hon är det lilla ljuset. Den lilla räddningen för mig.

Mörker. Som ersätts med mörker. Vad gör allt det här för skillnad? Det gör stor skillnad. I alla fall för Elsa. Hon vill nog ha sin mat när jag kommer hem…