Han vänder sig om och börjar sakta gå nerför den tomma grusvägen in i den mörka natten. Hon står hjälplöst kvar, hon kan inte förstå.
- Du är mitt allt! skriker hon utav fötvivlan medans hon i ett hastigt ryck faller ner på sina bara knän. "Jag älskar ju dig, betyder det inget numera?"
Han slutar gå. Står bara stilla kvar undet lövkonan till det stora mäktiga trädet. Även om han inte ens var en tredjedel så stor så såg han så stark ut, som om ingeting skulle kunna knäcka eller beröra honom mer. Hans ruffsigt svarta hår, som knappt kunde urskiljas i natten, blåste vilt i den kalla vinden.
- Var allt bara en lek för dig!? Skrek flickan förtvivlat utan vetskapen om han lyssnade eller ej. Hon försökte få fram ett ord, men det kunde inte urskiljas från den skakande rösten som blandades med alla de tårar som föll ner från kinden för att sen fortsätta emot den kalla marken.
I ett sista desperat försök tar hon ett djupt andetag som känns fyllt med något tung, som om luften hon andades var skadlig för henne. Skadligt för hennes hjärta.
- ÄLSKADE DU MIG ENS!? Hon trillade samman i fosterställning och bara låg där och kände hur hon bara ville sjunka ner. Ner i intet där ingen kunde skada henne mer. Hon stängde ögonen och fick känslan av att hon aldrig skulle kunna öppna dom mer. Tårarna blev allt fler och fler. De tynde hennes ögonlock. De tyngde det lilla som ännu fanns kvar av hennes hennes hjärta.
Borta vid trädet kan man höra något i form av en viskning "Jag älskar dig, jag älskar dig så det gör ont i hela mig. men jag förtjänar dig inte." Han vände sig inte om, inte en enda gång utan bara försvann in i den mörka natten.