åter igen neddragen
i det träsk där alla glömmer
åter igen bestraffad
för det hjärtat gömmer

rösten viskar tätt intill
jag hör den andas i mitt öra
alla dem ord jag redan visste
men inte velat höra

spegelbilden som var jag
har skoningslöst krossats
skärvorna påminner om
att alla bara låtsats

krossad under solens sken
tynar jag sakta bort
och orden susar i vinden
underbart är kort