Ljuva toner.
Sådana som känns.
I hjärtat.

När crecendot i sista satsen forsar genom rummet.
När genealpausens tystnad ekar i väggarna.
När de sista tonerna i ritardandot ebbar ut.
Dirigenten sänker pinnen.

Först oändlig tystnad, andhämtning. Sedan jubel.
Nu är du borta.

Du som följt mig under nästan hela mitt liv.
Jag har gråtit och skrattat,
njutit och förfasats.
Allt på grund av dig.

Kanske är detta slutet. Kanske aldrig mer.
Kanske antar vi nya dimensioner
och möts i nya sammanhang.
Jag kan bara hoppas...