Det hade varit så skönt. En sådan lättnad. Det kändes verkligen som om en stor, tung sten hade lättad från bröstet.
Det var igår, på söndagen, som Lucas hade berättat det. Det hade gått ett väldigt långt tag innan han beslöt sig för att låta henne veta. Låta henne få dela bördan med honom.
Nu var det måndag, och det betydde ännu en vecka med klass EC07. Han visste att det skulle vara likadant som alltid, med samma lektioner och samma personer.
Det var som sagt bara en ändring i det hela. Och det var att hon visste. Beverly visste hans mörkaste, plågsamma hemlighet som ingen annan får veta. Frågan var om hon skulle komma att bete sig som vanligt, som hon lovat.
Lucas tvärsade skolgården. Vinterkylan trängde igenom hans alldeles för tunna jacka, och han huttrade till. Tur att han var framme snart.

”Ja, Brasilien är det näst största landet som odlar sojabönor. Ursprungligen så är sojan från Asien, Kina. Det var ungefär...” pratade lärare Fredrik på medan han skrev frenetiskt på den svarta tavlan. De flesta eleverna halvlåg på bänken och gäspade stort. Lucas var en av de få som lyssnade intresserat. Biologi hade han alltid tyckt om.
”Nu slutar vi!” utbrast Marcus högt från bakre bänkraden. Hela klassen kastade blickar över dörren åt höger på klockan. Den visade på prick 10.00. Alla reste sig upp och trängde sig ut ur klassrummet fortare än kvickt, även Lucas. Den här rasten skulle han ha chans att få träffa Beverly en liten stund.
Med ivriga steg gick Lucas nerför trappan och svängde sedan runt för att komma bakom den. Hans skåp låg nämligen där, ett lysande grönt överskåp. Snabbt låste Lucas upp det, slängde in böckerna, och låste igen. Sedan började han gå mot cafeterian som låg en korridor bort.
Redan på långt avstånd kunde han se det stora, blonda svallet svepa ner över hennes rygg. Han log, lättad över att hon var i skolan. Men plötsligt, så satte sig några andra tjejer vid hennes bord. Han stannade förvånat. Vad var det här? Hon brukade ju sitta själv och vänta på honom.
Med tveksamma steg fortsatte han gå. Lucas kom uppför den korta trappan och gick åt Beverlys riktning. Han harklade sig när han stod bakom henne. Hon vände sig om av ljudet.
”Åh, Lucas. Hej. Eh... är det något du vill?” sade Beverly i en ton inte Lucas hört förut.
”Va? Nej, jag ville bara hälsa lite, som jag brukar göra”. Lucas skrattade lite nervöst. Att de andra tjejerna runt bordet tittade på honom som om han inte var riktigt klok i huvudet gjorde inte situationen bättre för honom. ”Tänkte att du kanske ville följa med ner till ICA en sväng?”, sa han hoppfullt.
Beverly tittade länge på honom. Tillslut reste hon sig upp och drog med Lucas en bit bort.
”Alltså, Lucas, jag tror inte du förstår grejen riktigt. Du är av ett slag, jag är av ett annat. Vi passar inte riktigt ihop, du och jag. Det har vi aldrig gjort egentligen, men det är nu det liksom är helt säkert. Du får sköta ditt liv, så sköter jag mitt. Det förstår du, va?” Beverly väntade på att Lucas skulle svara henne. Han stirrade in i de djupblå ögonen.
”Är du allvarlig?” frågade han.
”Ja, det är jag. Vadå, är du förvånad? Vart har du hållit hus hela tiden, egentligen? Man kunde liksom ana att detta skulle inträffa. Det var bara en period det funkade, liksom. Nu är det annorlunda.”
”Beverly, kommer du eller?” en korthårig brunett ropade från bordet Beverly tidigare suttit vid. ”Varför tar det sådan tid därborta?”
”Jaja, som du hör så ropar dem på mig. Bäst jag går dit, innan de får spader. Ha det bra, Lucas. Lycka till!” sa Beverly i en tunn ton. Hon log hastigt och gick sedan iväg och satte sig vid bordet igen. Kvar stod Lucas, som efter en liten stund långsamt gick därifrån med ryggen rak och högburet huvud. Här fick han inte visa sig svag.

*

Dagen hade inte precis gått så som Lucas hade hoppats. När han var påväg hem från skolan kämpade han allt han hade för att inte några tårar skulle sippra ner från hans bleka kinder.
När han stod utanför ytterdörren dröjde han lite. Han såg upp mot den halvmörka skyn och bad att inte Susanne skulle vara hemma än.
Försiktigt låste han upp dörren och klev in. I hallen stod han stilla något ögonblick och lyssnade efter ljud. När inget hördes, slängde han av sig skorna och jackan, och började gå uppför trappan som ledde till övervåningen. Lucas hade kommit halvvägs upp, när han hörde små, tassande ljud någonstans bakom sig. Han vände sig tvärt om.
Där, nere i hallen, stod Susanne. Med en lömsk, kylig blick och med ett falskt leende.
”Hej där, ungen min. Hur har din dag varit?”
Lucas hjärta galopperade inombords. Han svalde om och om igen och skälvde till.
”God eftermiddag, mamma..”
Susanne närmade sig trappan medan hennes blick fortfarande låg på Lucas. Han försökte obemärkt backa uppåt.
”Så. Din dumma pojke, försökte du precis smita undan från mig?” Lucas skakade livligt på huvudet och såg förhäxat på hur Susanne, med sitt osminkade, kalla ansikte, kom närmare och närmare honom. Det fanns som vanligt ingen utväg ifrån detta som skulle ske inom några sekunder. Snart skulle hon vara en centimeter från hans ansikte, och snart skulle någon del av hans kropp vara bortdomnad. Snart skulle han inte veta...
...SMACK!
Susannes hårda hand smällde till hans axel så han föll ihop där han tidigare stått. Därpå sparkade hon honom hårt i sidan med ett sammanbitet ansiktsuttryck.
”Jag avskyr dig, ditt kräk. Var du verkligen tvungen att bli till?” Lucas tänkte grumligt medan Susanne väste elakheter i hans öra. Hans axel smärtade helt makalöst.
”Du kan resa dig upp och vara man ett tag. Städa omkring här, det ser ut som en röra”, sade Susanne mörkt och gick iväg. Lucas var kvar där han var, han vågade inte röra på sig.
Ända sedan barndomen har han fått stryk hemma av sin ensamstående mor. Blåmärken över hela kroppen var något som han alltid hade haft. Det har i flera, flera år varit tufft för honom, men han stod ut. Och varför? Beverly var vid hans sida den värsta tiden, även fast hon inte hade någon koll på vad som egentligen skedde.
Nu hade hon koll. Och vid hans sida hade han ingen.
Det hade varit så skönt, en sådan lättnad.
Men nu hade den stora, tunga stenen dykt upp igen.

Lucas fick 5 timmars ro i sitt rum, resten av all tid hade han fått stå ut med det ena och det andra. Nu var han helt blåslagen på nytt, och passade på att ligga i sängen och bara tänka. Även fast det var lite dimma i huvudet på honom, så såg han sammanhanget i det hela rätt bra.
Vad fanns det i livet som fick honom att vilja fortsätta leva? Det var en fråga han ställde sig själv var och varannan dag. Det enda svaret som fanns då, var Beverly. Hennes glada skratt, varma leende, vänliga sätt att prata... Hennes närvaro i sig som gjorde honom glad. Han hade en vän. Eller, han trodde åtminstone det. Tills nu.
Lucas gav efter en sorgsen suck. Varför hade hela hans liv varit så fel? Varför hände allt detta just honom? Han hade ingen livslust kvar. Hans mor skadade honom varje dag, hans enda vän ändrade sig till en ovän. Vad skulle han göra?
Tanken slog honom som en blixt. Att han aldrig tänkt på det tidigare visste han inte, men nu var han säker på att det var det rätta. Han reste sig sakta upp och grimaserade av smärta.

Lucas stängde ytterdörren tyst bakom sig innan han trippade nerför stentrappan. Han gick dämpat längs grusstigen längs trädgården, innan han sedan började gå på trottoarkanten bortåt. Ryggsäcken han bar på ryggen var påfrestande, särskilt eftersom den skavde på de nya blåmärkena och såren, men han visste att detta var hans enda chans. Nu, när han fortfarande hade en gnutta hopp längst inom sig att få slippa eländet.
Lucas kollade på klockan och såg att den stod på 02.00. Bäst att försöka skynda sig ifall att hon skulle märka något snart.
Det var kallt ute. När han andades dök små, vita luftmoln upp framför honom. Han huttrade till.
Detta var ögonblicket i hans liv han alltid skulle minnas. Ögonblicket då han försöker fly ifrån helvetet. Han ökar omedvetet farten lite. Glädje sprider sig sakta ut genom alla nerver i hans kropp. Han var fri. Ett leende smög sig fram. Det kändes bra.
En bil startade ett avstånd bort, men det var inget Lucas direkt gick och tänkte på. Det var väl någon i trakten som skulle till flygplatsen eller så. Kanske kunde bilen köra förbi och ge honom skjuts så att han snabbare kom härifrån.
Lucas kände sig lättad igen. Han var inte i närheten av Susanne, som plågat honom i år och dagar. För en utomstående kunde det vara svårt att förstå, som för till exempel Beverly, men det tog verkligen all kraft man hade. Allt man gjorde var att kämpa för att leva. Och nu, när han verkligen hade allting mot sig, fanns det ingen orsak till att stanna kvar längre. Hans sista försök var att komma bort från alltihop. En gång för alla.
Utan att han märkt det lyste gatan bredvid honom. Han vände sig om. Det han fick syn på fick nästan hans hjärta att stanna. Det var en blå bil, en precis likadan som Susanne ägde. Lucas hoppades innerligt att det var en främling i bilen.
Framrutan vevades ner. Ansiktet som visades fick hans ådror att frysa till is. Han stannade av rädsla.
”Vad har du fått för dig i ditt tomma huvud? Är du så dum så du tror att jag inte skulle märka?” väste Susanne sammanbitet med ond blick. Lucas undrade febrilt vad han skulle göra.
”Vet du vad? Jag är trött på dina fasoner, jag är less på dig. Försvinn, det är vad jag vill du ska göra”, fortsatte hon lika väsande som innan. Lucas svalde, tvekade, och började sedan röra på sig. Snabbare och snabbare. Hela kroppen var spänd, väntade på en attack.
”Du försvinner inte fort nog”, mumlade Susanne för sig själv när hon följde Lucas med blicken medan bilen stod still. Hon kände hur hatet spred sig i hela kroppen, hur allting bultade och viskade hemska saker till henne.
Hon gav till ett stort, högt vrål av raseri, gasade på bilen, och körde mot pojken som var hennes son. Lucas, som halvsprang, vände hastigt på huvudet. Hans ögon blev större och större, hans ben rörde sig långsammare och långsammare. Ljuset bländade honom i ögonen, starkare och starkare. Han öppnade munnen för att skrika ut sin skräck, men inget ljud kom. Han inåg att han gjort sitt livs misstag. Men, samtidigt som han såg hur bilen körde i full fart mot honom, insåg han att det varit hans livs glädje. Han hade varit fri. Även fast det bara varade i 7 minuter. Och nu lyckades han i alla fall. Han lyckades komma bort från alltihop. En gång för alla.
Han tog avslappnat emot bilens hårda metall. Han hann inte ens upptäcka hur det kändes, innan han försvann. Lucas bara.. lämnade kroppen och lät själen flyga bort. Lät själen komma bort från helvetet.