aldrig förut har jag varit så svag
att mina ben protesterar när jag vill gå
jag känner döden bakom mig natt och dag
vill dö, men försöker komma undan ändå

jag brukar sätta mig och sörja mitt liv
vid en fors där ingen hör min gråt
brukar springa in i skogen
för att titta upp mot Gud och skrika \"förlåt!\"

ibland tror jag att han hör mig
men han låssas att han inte ser
undrar bara varför han inte hjälper mig
hur mycket jag än ber

jag vill bara försvinna härifrån
bort från tid och rum
vad jag än gör eller säger
så får det mig att känna mig dum

jag viskar ut mellan gråten
att jag inte orkar mer
men ingen alls hör
ingen alls ser