Längtan till någonting ouppnåeligt men folk fortsätter att påstå att ingenting är omöjligt du kommer dit du går och tiden står aldrig still
Man får ingen chans att hinna ikapp
Förunderligt på något mystiskt sätt att någonting som inte går att se, inte går att ta på inte har någon arom av något slag eller ens har en strävhet mot tungan någonting som egentligen inte existerar alls och som bara finns i nuet fast inte ens då styr våra luftliv med ett järngrepp av svarta streck
Det vill inte släppa taget och vi stryps långsamt i snaror vi själva knutit av dåliga val och ord vi aldrig ämnade att mena prioriteringar existerar inte inte i det som återstår av ursprunget som aldrig fanns att finnas någonstans
Längtan till en plats som ingen någonsin drömt om ens i sömnens mörka timmar är det enda som upptar förlorade sinnens evinnerlighetstankar
Alla tänker utan att handla och det är där problemet ligger men är även dit ingen orkar se
Pendeltåget går på räls och alla döda ansikten vågar aldrig vika av aldrig krypa på otrampade vägar utan sitter där de alltid sitter, i skenet av solens lysande strålar och bleks sakta bort likt tårindränkta handdukar genom glaset ända tills de bleknar och blir osynliga blir ett med asfalten
Skosulor trampar ner och formar sönder det som inte längre finns och nya ansikten i zombieformat ersätter de gamla utan en tanke på absolut ingenting helt omedvetna om att den blå himlen är det som upptar all kreativitet förblindar och suddar ut det som kunde ha blivit någonting eller absolut ingenting om så föredras
Påklistrade leenden tar upp all den tidlösa tiden och ryggradens kotor justeras motstridigt på plats med en hammare av falska ord för att sedan inflammeras av cement och tvingas att stå rak eftersom tårar på rosiga kinder och sann glädje i en själ som ännu inte blivit söndertrasad, under täcket är det skämmigaste som finns
Spya får inte uppkomma men ändå är det det som är fogskummet i fasadernas spruckna strukturer och sörjan som kommer ur alla obevakade hålor i jordens skrymsle koagulerar luftens syrelösa konsistens där fåglarna blev förvisade från för århundraden sedan
Livet är som en lavalampa De stora bubblorna blir större och större, ända tills de blir så stora att de spricker och inte längre blir sedda och de minimala bubblorna är så små att ingen lägger märke till dem ända tills de förenar sig med en större bubbla och blir en del av det som inte längre är är annorlunda det tråkiga
Fler och fler förenar sig med strömmen samtidigt som många bryter sig lös och tillslut blir en rak söm i sig självt blir till ingenting
Spruckna skallben är fyllda med drömmar som inte tillåts att drömmas vilka förhindras med hjälp av sönderslagna keramikskärvor etsade fast i fötterna mellan ingenting och asfaltens skrovliga yta
Tillslut blir alla tankar för många och tänkta alldeles för många gånger de tappar sin mening och så gör även andetagen syret försvinner; det finns inte längre ett val
Det enda som återstår är att falla ner i den bottenlösa avgrunden och sväva där ända tills evighetens ålderdom tills tidens dagar är räknade, förbi och slutligen bortglömda .Är allting