Från mitt fönster ser jag inte så mycket. Lite rönnbärsträd, en o annan parkeringsplats, några sopphus och en rostig gammal damcykel. Tur att man har persienner, så man slipper se någonting alls.
Inspiration är latin för inandning har jag hört. Här hemma andas jag mest in damm och bajspartiklar. Är det inspiration? Nää eller? Allting man ser, hör, smakar och känner runt omkring sig inspirerar juh. Både på gott och ont. Jag skulle mer säga att inspiration är sinnesintryck eller varför inte sinnesförvirring? Pretantiöst skulle jag nog påstå både och. Jag e fan pretantiös har jag kommit underfund med. Jag tog en kopp kvällsört te och diskuterade det östeuropeiska kulturarvet med mig själv. Det e fan pretantiöst. Eller när jag klädde mig i handskar och hög hatt och gick på karnival. Det e fan oxå pretto. Jag vill inte vara det....Tror jag. Utger nog mig själv för att vara en jävla slacker som skiter i det mesta och glider genom livet på ett räkskal. Det är så fruktulöst fel. Jag glider genom livet på en vält kaktus, utan åror och styrman. Du ser! Pretto! Skitsamma...

Jag har en kompis som är ganska kort. Lite halvtjock är han oxå. Han ser ut att heta Jens, fast han heter juh egentligen någonting helt annat. Han har precis skaffat ut sin första mustasch och kammat håret med kokoslimm. Jag skulle inte vilja vara han. Jag vill inte se ut som en Jens. Vill se ut som en Martin, eller varför inte en Edward med jakt i uppsynen. Det skulle va nåt och hänga i granen på fetisdagen. Iaf, min jens-kompis-look-alike, han har aldrig smekt sin rygg med lök. Det har inte jag heller kom jag just på. Men en vän har gjort det åt mig. Det va skönt på ett sporrande vis; inte upphettsande, mer lugnande och stimulerande.