Imorse när jag sov som djupast, gjorde en väldigt mustig och pompös tanke sig på mind. Va det va har jag glömt, men jag har spenderat nästan halva dagen med att försöka komma ihåg nåt som jag inte ens vet om det existerar. Jag har legat i min säng, mentalt förvriden och hotat min hjärna till livet, om fanskapet inte kommer ihåg vad det va som höll mig vaken halva dagen. Förgäves, det ända som målades upp i mitt huvud va icakassar, olmar, bortglömda bideér och en och annan hund som någon hade glömt , dyblöt och ledsen i det iskalla höst regnet. Frustrerande. Faktiskt så frustrerande att jag måste skriva om det här.

För jag hatar fan mycket. Som tex kaffe muggar med slogans på, trälinjaler, fimpar i ölburkar, skumpartyn, tribal-tattueringar, teorier, svensk byråkrati, osköna sängar, luftslott, kaffefläckar och så förståss kristendom. Inget ont mot religon, eller...hmm joo kanske. Men iaf kristna människor är helt och hållet värdelösa. Jag blir irriterad bara de försöker att öppna munnen. Iof, människor på bussar o tåg är juh inte heller speciellt attraktiva med sina pipskägg, näshår och sömn i ögonen. Inte för att jag är bättre själv på något vis, men folk är förjävliga på mornarna; luktar illa, halvruttet lixom, hänger med ögonen, ledsna, bittra och jävligt gråa. Kanske därför jag hatar mornar med...

Det va nån som sa en gång:
"Det går en man bredvid mig. Är det Frans den fattige, vars håla jag besökt? Nej han är mer, ty dagens hela glans står som en gloria kring hans panna krökt. Quo vadis? Frågan darrar i mitt sinne. Vart skall jag gå, då aftonen är inne? Snabbt stiger natten upp som sot ur brand, och jag är ensam i ett okänt land" Kom igen, vi drar!!!