Idag har jag halkat fram på min fina vän mikael.
Han e inte snygg, utan mer trevlig, du vet, sån som en mamma skulle tycka om...
Men grejjen är att han pratar för mycket; när han va på ostindiska kompanibåten o skrek för sitt liv eller när han hängde sig i bastun för en story och en spottstyver.
Han hatar det.
Jag hatar han.
Eller honom kanske det ska va.
Skítsamma, Mikael är en fråga...Som ungefär när man undrar om ljuset har dött?
Har det?
Man vet aldrig med Mikael...
Lyssna...
Mikael...
Hela namnet skriker satan...
Jag älskar satan..
Men jag har inte parat mig med honom. Mikael? näää vafan eru bög ele?? Allvarligt, han e fin som en organdi på ett japansk inbördeskrig.
Smutsig, ja vet...
Jag dricker för att bli stark, han för att bli en bomb.
Va kan man tycka om det?
Hjältar ele inte?
Hoppas att det finns hopp om ett "emmelleting".
Jaja va vet jag, han e bara min bästa vän...