jag sitter naken i natten på parkbänken stolen
mitt plågade samvete är min enda vän för stunden
frågor utan svar sveper förbi mina blanka ögonvitor
bit för bit för att sedan försvinna i intet
det blir svart
mina tankar gror i mörkret där dom trivs bäst
när dom får växa upp mot väggar till tak
rota mina fötter mot marken golvet
en fast punkt i känslostormen
jag sluter mina ögon fulla av tårar
minns all poesi
som kom ur ditt hår
dina klyvna toppar
som föll mot asfalten
alla skratten som mynnade
ut i ett tomrum ensamheten
den där natten
jag är märkt av löften som aldrig blev uppfyllda
i en tid då vi två var en