Ju mer hon tänkte på det, ju större blev hålet inom henne. Ensamheten vägde tungt i bröstet. Hur gör man när man känner sig ensam och bortglömd? Vad gör en sådan som bara står i vägen?

Hon tänkte efter lite till. Det kanske gick över med tiden. Kanske blev folk säkrare på var de har varandra. Kanske då kunde hon kliva fram ur skuggan. Men bröstet kändes tungt ändå. Varför skulle hon vänta på alla andra och ingen på henne?

Musiken hjälpte inte. Den fick rummet att krympa och dunklas. Hon satte sig på sängen och sjöng med i melodin, men inget kom fram. Det var som att hålet inom sög upp allt som ville komma ur hennes eländiga kropp. Tomrummen hade fyllts upp och tillät inte meningslösheten att få krypa tillbaka.