Jag måste få fråga.

Jag vet att jag överanalyserar lätt, och allt det här kanske bara är en överdrift, men jag måste få fråga dig om du verkligen behandlar dina andra vänner såhär. Lägger du dig i samma säng som dem, klappar dem på huvudet medan du fnissar och säger att de är söta? Vilar du ditt huvud mot deras axlar medan du sover? Stryker du dina fingrar genom deras hår när du märker att de har vaknat? Ligger du två decimeter ifrån dem i en två meter bred säng och pratar tills klockan är fyra på morgonen? Eller händer det här bara med mig? Gör du såhär för att tre års vänskap har gjort dig bekväm? Och vad tycker din flickvän om det? Vet hon ens om det här?

En av våra gemensamma vänner sa till mig en gång: "Jag har alltid tänkt att det skulle bli ni."

Förstår du? Ser du? Det har varit uppenbart för alla andra. Jag vet inte, kanske var det för dig ett tag. Kanske har det aldrig varit. Kanske tycker du det just nu men väntar på att jag ska förstå. Men för mig tog det tre år. Det tog mig tre år att se det i dig. Eller så tog det tre år för det att växa inom dig. Vilket det än var är det nästan outhärdligt nu. Jag vill inte ha det på det här sättet längre. Det är för lätt att bli fäst när jag inte får. Om du ändå inte tänker vara med henne förevigt, kan du inte låta henne gå? Jag kan ta hennes plats. Eftersom det är så uppenbart kan du väl vara seriös med mig? Snälla? Jag svälter snart.