Glädjeruset från helgen har gått över och hela min kropp skriker efter honom. Jag drömmer drömmar där han rör mig, där jag får hålla om honom, där jag får vara hans. Sen vaknar jag upp till verkligheten i min tomma säng, som egentligen är rätt liten men som mer och mer känns allt för stor. Jag kan fortfarande känna hans fingrar. Så fort det känns som att jag håller på att glömma bort drar jag mina egna försiktigt genom håret, precis som han gjorde. Till och med när jag själv gör det får jag den där puderrosa känslan.

Jag skriker efter honom hela tiden. Mitt huvud skriker så högt att det gör ont. Jag är inte hans. Han kan inte bli min.