Jag drömde om höstfibblor
fästa sig i botten av en brunn
Förenas och växa, skrapandes
mot väggar, ur en blöt och kall jord

Jag är din skapare, så som du är min
Du ven som en pil förbi min kind,
lät mina händer falla
Och jag kom igenom
som svart bläck,
tunn som bibelsidor

Jag flyter likt tungt regn
emellan de förlorade riken
du byggt
i dina ögon

På mina blå knän,
skriver jag detta
från de domnande hålorna
i dina brutna klänningar

Jag spelar åter på de strängar
som en gång, länge var ostämda
Ger mina kyssar för tronen
i de hallar som stått tomma

Jag - en ikon, klistrad över en annan
Eller en pärla som fick bägaren att tippa
Dina läppar kommer aldrig darra av kyla
då du inrett ditt egna rum, i mitt motell