Sömnlös
natten till jul.
Nervös.
Imorgon kommer
mitt hat(-
och kärleks)objekt
släcka tusentals
goda stämningar
där ute.
Lämna oräkneliga
barn i tårar
och med för alltid
hemska minnen.

Ingen vill se
sin familj
på det där sättet.

Julen är en
av de värsta dagarna.

Kraven på lycka,
pynt
och glada toner
skapar laddningarna
som kan utlösa
de bomber
vi alla bär
inom oss.

Ingen klarar av vad som helst.

Tyvärr är "barnens dag"
också en sådan
där många når
sin bristningspunkt.

Och vem kan leva upp
till jularna på TV
egentligen?
Synd bara
att det är för få
som förmodligen tänker
på att grannarna
runt omkring en
kämpar
i samma stress
som en själv.

Vi är ju numera inte vana,
eller man kan säga
att vi är avvänjda
att prata med varandra
på riktigt
om hur det går
och hur vi mår.

Vi lider på håll.

Utom räckhåll
för den välbehövliga
mellanmänskliga
relateringen.

Bilden
av - Julen -
kostar pengar
som vi inte har.

Vem vill vara
det barnet
som måste vandra
första dagen till
skolan i Januari
och berätta
om Katastrofen
som skedde?

Klasskamraternas
frågor,
undran,
signaler,
ansiktsuttryck.

Och några
kommer istället
ha fantastiska
historier
att berätta.

Jag knyter min vänstra
näve
och lägger den på
mitt svettiga bröst,
känner hjärtslagen
och kontemplerar
till de snabba
tickandet.

Täcket
ser ut
som ett oroligt
hav
i ljuset
från telefonen.

Måtte er morgon
fyllas av leenden!