Vissa nätter
förgör sömnen sig själv
inifrån,
och jag vaknar plötsligt
med ett ångestpåslag
som inte är
av denna jord.

Omöjligt att identifiera
vad känslorna
vill tala om.

Det är som att jag står mitt
emellan filerna
på motorvägen,
med näsan mot de
förbiswishande bilarna,
och jag ska försöka hinna med
att se
vilka som sitter i dem
mitt i denna
akuta livsfara.

Varför försätter huvudet sig själv
i denna situation? Vet den inte
hur känslig jag är
för triggers.

Ögonen gör ont
och känns så torra att jag tror
ögonlocken ska brännas fast
om jag stänger dem.

Må jag somna igen
till en behagligare värld
som inte njuter
av sitt eget plågoris.

Det är som att mellan kl 4-5 på natten
då de flesta av oss sover
jobbar Demiurgen som hårdast.
Med sin oklara verksamhet
men onda uppsåt,
sticker han mig med sina
skrattanfall
när jag behöver återhämtningen
som allra mest.

Det är obehagligt att veta
att någon
så nära en själv,
vill en så illa
och gör våld på sig
för att se sig gå under.

Må jag somna igen,
för här
kan jag inte vara!
Ibland är det bättre
att vara i det,
än att vara
efter det.
Jag vill ta den chansen!

Jag ligger passivt och observerar
att det är någonting i rummet
som inte brukar vara där.
Hunden vaknar och ser orolig ut.
Han lägger sig lite närmare mig.

Jag hör droppljud
och tänker
att jag har fått betala
ett högt pris
för att kunna återgå till att bli
en konkret person.

Det är som att jag får
känslominnen
ifrån hur jag låg där,
en gång i tiden
i min moders mage.
Det jag gjorde då
vad nu det var
gör jag förmodligen nu.

Det är nära nu.

Må jag somna igen.