Som inristad i krukans röda lera
är jag med mina sotiga konturer
fästad i min smedja.
Ett tjockt svart streck
mot ugnens röda ögonhåla
som en kattpupill.
Så möter man med blicken
min kropp, som var det där
jag hade mina ögon.

Jag var vanskapt vid födseln
så hon slängde mig ifrån sig,
det stämmer.
För att hämnas, sägs det
smed jag osynliga bojor
och fjättrade henne vid tronen.
Alltså, de såg mig knäfalla
och fatta hennes fötter
sen såg de henne, orörlig.
Men jag kan inte göra något osynligt.
Allt är uppenbart och påtagligt
och fult. Äckel lamslog henne.