Vad är det som gör att en lång skön dag känns skräp? När kroppen vilar med ryggen mot sänggaveln vill huvet glömma och göra om. Komma bort, stänga av, rymma.
Vad har jag gjort för fel för att få detta avslut? Inget har varit tvång. Luften ute är skön, frisk. Jag vill stanna där, inte avsluta, inte bli själv med tankarna.
Hur går jag vidare och ändrar? Så fort en dålig stund smyger fram, växer den snabbt i tanken, blir för evigt, kräver total, radikal, katastrofal förändring, nu.
Men radikal förändring passar inte nu. Inte just idag. Inte denna kväll.
Så jag borstar stillsamt tänderna och väntar in morgondagen istället.
Det är enklast så.