Det treuddiga träd
de lagkloka odlat med omsorg
och kilat med påbud i jorden
står fortfarande fast.

Det är krönt enligt order
av trefaldig tungas förbistring,
av världsherrars tidlösa hån
och romareskratt.

Det som en gång har skrivits
står fortfarande fast,
och man kan ännu höra
den rullande tärningens
hopplösa kast
om helhetens sällsynta klädnad.

Hör hur soldater och präster
fortfarande enas
bak förrädarens läppar.
Hör hur de utstötta
fortfarande stenas,
förstenas
bak murar, taggtråd och törne
och flåsande pryglas med gissel och käppar.

Se hur druvan har mognat med tiden
och brister av fullhet på grenen.
Se hur förlåtelsen brister i templet,
hur postillan stjälpts över liljan på marken,
hur himmelens fåglar fångas i flykten,
ty vägen är kartlagd och breddad.

Se hur spikarna pressar smärtan droppvis mot marken,
där endast den ensamma jorden lämnar den rum,
ty det fanns inte rum ibland människor.

Smärtan vidrör vart blomster likt solen
och droppar sakta sitt saktmod likt den,
så att kalkarna jorden har alstrat
tårfylls och öppnas igen,
som vore de människor.

Men de vackra gravarnas vita förkunnare
förhärdar trots allt sitt sinne och ler
och låter belysa det goda man sagt.

Så uppstår det yttersta hånet,
när man tackar för lånet
av ord som man bort,
men bortlagt och bordlagt,
avlagt och gravlagt.

Så uppstår det yttersta hånet.