Som om allting håller andan står tiden stilla precis innan det första penseldraget över duken. Hon låter penseln tala, viska, sjunga, skratta och dansa. Hennes motiv läcker i strida strömmar och formar mönster som säger något om hennes jag. De som känner henne vet inte allt och de som tror att de känner henne vet ingenting. Hon är som ett abstrakt konstverk som det finns olika meningar om. Hon står där med penseln i sin hand och formger en en yta för att hon vill och kan.