Människor:
ödsliga öar i havet,
brinnande solar i rymden.
Så vackra på avstånd.
Så lika mig själv, tänker jag naivt.
Gång på gång speglar jag mig i era ögon,
tror mig se systrar och bröder.
Långa stunder går det att låtsas att ni ser samma sak.
Låtsasgemenskap, men kanske
finns det inget som förenar oss mer
än just tvivlet?
Jag är inte du, du är inte jag,
men ibland når ljuset hela vägen
från en stjärna till en annan.
Det är fint så.