en dag kommer du
förhoppningsvis förstå
varför jag sa hejdå

det hade kunnat bli
så mycket mer mellan oss två
om du bara hade gett dig till mig då
och kanske försökt förstå dig på

men det enda du sa var
för jobbigt, för mycket, för nära
ändå, när någon frågade, så sa du att vi var kära

jag gav dig frihet och kärlek
inga måsten, inga krav
bara det var du och jag

var det för lätt för dig
eller var det för svårt att förstå
att även om du inte hade tid varje timme, varje minut
så älskade jag dig ändå

fick du kanske panik och trodde
när jag ville vara ensam och inte behövde dig där
att jag inte höll dig kär?