Hon gick in i rummet och det hennes ögon såg fick bara hennes hjärta att fyllas mer med sorg. På väggarna hängde tavlor på hennes pappa och hon själv, innan olyckan. Hennes mamma hade hängt upp tavlorna med omsorg. Guldramarna gav ett intryck på stolthet. Precis som hon så log hennes pappa på korten. Hans hår var som den brukade vara väl kammad. Glasögonen han bar var tjocka och fick hans ögon att se större ut. Bilden på honom visade en intelligent man. Hennes pappa var verkligen intelligent. Hon minns middagarna då han och hennes mamma kunde i timtals snacka om fysik och psykologi. De var så inne i deras samtal att de ofta glömde bort henne och maten som kallnat för längesen. Men det gjorde aldrig Sara något för hon tyckte om att se sina föräldrar ivrigt prata om universella ämnen. De var verkligen det perfekta paret. Visserligen var hennes pappa oftast på långa resor men när han kom hem hade han alltid kärlek för hans favorit flickor. Hennes mamma brukade alltid ha på sig rött läppstift dagen då hennes make skulle komma. Nu hade hon alltid rött läppstift som ett tjockt täckte över läpparna. Hon såg mer prostituerad än elegant nu tyckte Sara. Hennes mamma trodde nog att maken skulle komma tillbaka snart om hon hade läppstift på sig, det var i alla vad Sara trodde.

Hon rullade lite längre in i rummet och såg att en skohylla täckte halva väggen bredvid fönstret. Inga av skorna tillhörde hennes mor. Det fanns bara hennes och pappas. På nedersta hyllan var skorna från hennes barndom. De rosa balettskorna var ett bevis på hennes misslyckade med dans. Hon fick tidigt erfara att dans inte riktigt var hennes sak. Det var när hon lärde sig läsa som hon upptäckte att litteratur var hennes grej. Varje tillfälle hon hade över gick till bokens värld där trollkarlar och vetenskapsmän levde. Det var hennes värld. Hennes ögonlock kändes varma nr hon fick syn på hennes pappa skor. Det flesta var tråkiga och svarta men det var hennes pappas skor i alla fall. Man kunde alltid höra hans steg innan han satte nycklarna i dörren. Då brukade hon alltid hoppa upp från teckningarna och hoppa honom hårt. Den tiden var långt borta nu. Det hade hon förstått men hennes mor vägrade att fortsätta leva vidare, eller ens försöka. Sara trodde aldrig att det skulle gå men nu siktade hon på att börja skolan igen och ta studenten. Hon visste att det var vad hennes pappa skulle ha velat. Men först var hon tvungen att komma bort från hennes demoner. Varje natt återspelade händelsen sig igen. Den regniga natten och lastbilen framför de som vältes omkull mitt framför deras lilla bil. Hon kunde fortfarande höra hennes pappa skrik. Varje gång reste sig håret på henne. Smärtan som hon hade känt på benen då knivhögg henne fortfarande fastän hennes ben var inte kunde känna något. Läkarna hade sagt att hon aldrig mera skulle kunna gå men de hade även sagt att hon inte skulle överleva.

Utanför kunde hon höra en bil som parkerade in. Det var hennes mamma. Med sorg i hjärtat gick hon ut ur rummet. Hennes mamma stod i kapprummet och log falskt bred. Hennes läppar lyste starkt av det röda läppstiftet.