Jag cirkulerar kring mig själv. Roterar runt min axel, i världens vackraste dans. Där ingen förstår hur det känns, när jag hjular på linan mellan mina högsta berg; ångesten och lyckan. Jag ser mig blunda för stupet. Någonstans i mitt paradis är jag ensam, för ingen ser mig i mina livsfarliga lekar.

Jag ringer dig, när jag står och balanserar på min ena hand, med fingertopparna nerborrade i trinititen, med ögonen vidöppna för det miljongradiga glassplittret. Du svarar, jag ler, du hör mig le och lägger på. Jag mins hur jag frågade dig, om Du var like ensam som jag är. Då log du, med dina ögon, du log med din vackra mun och hela du sken upp. Precis så som det sken innan min sand blev till glas.

Med fumlande fingertoppar försökte jag övertyga dig om hur säker jag är, hur erfaren och precis jag är. Men du ler, du kysser mig på pannan och gör det på egen hand. Med en stillhet som nästan gör mig religiös. Hur jag beundrade dig för din självsäkerhet. När jag var äldre, du var yngre, jag var stiligare, du sötare, jag råare medans du var mjuk, precis så som mjölk. Vit, len och omhuldande.

Då packar jag min väska. Reser tillbaka till Mojaveöknen. Till mitt landskap av glas. Jag lovar att ångra det jag inte gjorde, om du lovar att tänka tillbaka på mitt fumlande med omtanke och kärlek.