När orden trillade ur din mun, föll platt till marken hände någonting.
Du svarvade verkligheten du levde i kring orden du förlöste.
Med samma smärta som sin metafors livmoder. Du krystade, pressade och såg.
Såg någonting större växa fram. Du gav den mjuka bågen din rygg skapade, ett liv.
Bakhuvudet hårt i madrassen, fingrar hårt naglade i underlakanet.
De skarpaste formerna din späda kropp kunde frammana var dom som gav orden liv.

Dina skrik var ingenting annat än smärtsamma frekvenser av vokaler.
Jag kunde se dom framför mig, hur dom gav liv till en horisont av berg och dalar.
Ingenting kändes logiskt när du skrek, mumlade, stönade och grät.
Oformbara meningar, som gav innebörd åt känslor aldrig tidigare visade.
Dina ögon gav mig sceneriet till enorma slagfält och magiska sagor,
medans dina läppar formade skuggan som dränkte kulisserna i dimma och rök.
Det gick så fort för dig att måla upp dina världar innan dom täcktes av fukt.
Jag hann inte se vad du visade innan röken dränkt allt det jag vill se.

Långsamt såg jag ett mönster födas fram i dina ord.
I dina meningar av komplexa koder som kanske kunde läsas om man gav det tid.
Siluetterna av dina ord blev långsamt färglagda. Blodrött, sammetsrött och solrött.
Alla nyanser av de färger ditt hjärta just då innehöll. Orden blev nyanser, och
paletten du värjde blev mitt lexikon. Långsamt tog jag min avhandling i ditt språk,
långsamt gick solen upp över allt det du försökt berätta för mig.
Ditt Picassoinpsirerade, kubiska och hårda skapande tedde sig klarare och klarare.
Dina ord, tidigare dolda av fuktiga, söta hinnor var nu avklädda.
Sötman, doften och vibrationerna förflöt steglöst. Allt som var kvar efter dina ord;
Tomhet, torrhet, stillhet och en avsaknad av dofter.
Din sanning gjorde mig doft och färgblind.

Hur jag saknade magin kring dina ord, kring det som väntade.
Jag hängav mig dig. Avhandlade din själ som en otrolig tes.
Tills jag insåg, att allt som skapat dig var jag.
Din tomma duk fyldes av mitt undermedvetna.
En plats där ingen annan hör hemma, dit ingen är välkommen.
Du blev orden jag räddes. Du blev det jag tidigare lämnat.
Din hud genomgick en förvandling. Från sötma till ärrvävnad.
Tills allt jag såg i dig, är det jag skyrde.
Tills jag insåg, att orden jag gav dig var ditt testamente.