Varje år inleds en långsam förändring;
mina andetag förmultnas, kylan tränger igenom porer och
tankebanor. Glasklara ögon blir frostade, vågor av värme
utlöser gåshud & Meltankos ovårdade tunga ger oss rysningar.
Vi faller långsamt i nedfrysningstillstånd i vårt kryovarande-
och världen stannar upp.

Det är årets skörd av destruktivitet, av självransakan och
melankoli som tvingar oss till ögonblicksmöten med Justitia.
Där vi får möta vår bräcklighet. Och det är nog där skon klämmer.
Att möta sin dödlighet är sällan vackert eller poetiskt.
Men i år, är mitt liv min säkerhet när naturens avveckling inleds.

För dom tomma gatorna, upplysta av tjock dimma och
nakna ljussken pånner mig om hur;
isoleringen av vinterns frostande hinna
blir den röda tråden vi följer igenom stormarna.

Bittersötman river mig i gommen.
Hösten är min Akilleshäl, min utsatthet och min rädsla.
Ingenstans är vältrandet, ömkandet och stoismen på välkommen.
Ingenstans är min rädlsa så stor-
Som när jag tvingas möta min dödlighet.