Du ligger kvar. Lämnad i din fullständighet,
du är andetagen som vi lovade aldrig skulle lämna vårt rum.
Du bubblade över av liv där du satt. Ditt knivvassa varande lämnade mig få alternativ
till planering och njutning. Få alternativ.
Så jag alternerade min assimilering för att få mitt pussel att fästa på din bara kropp.
På din ännu icke kartlagda hud. Ditt sagolika konstverk du kallade för kropp,
som är var konstnärs största dröm att få arbeta med.
Din underbart söta, krispiga hud som följer var kontur likt vågor och vatten.
Du är ett andetag från frysta vågor och gåshud.

Jag satt kvar i timmar. Lät min hungriga blick äta din barskrapade kropp
till försvinnande. Tills det enda som var kvar, var handling. Tills
mina impulsiva handlingar tog spjärn mot värderingar och etik.
Vi nådde klimax tillsammans. På helt olika sätt.
Du skrek i tystnad, bröt dina fingrar mot insidan av kokongen av rädsla,
av starka dofter och läppjande sötma. När din kropp exploderade av
muskelkramper -när dina ögonvitor var allt du visade upp- det var
då du erövrade din slutgiltliga bergstopp. Toppen av ett knivsegg.
Toppen av allt du drömt om, baksidan av betygsdokumentet som
skulle summerat dina år av hårt arbete, tunga nätter och ditt
brödspår av obesvarad kärlek- som vi kunde följt likt ett släktträd.
Från ditt första andetag till ditt sista.

Med din historia bakom mig beslöt jag mig för att hylla dig en sista gång.
Använda mig av din morbidt vackra kropp som material för att ge dig
den odödlighet jobbat du efter. Du är en prinssesa av konvulsion och
själslig nekros- ditt monument måste spegla ditt liv. Mitt vackra as.
Jag klädde upp dig i svart plast, i ståltråd, metallstänger och mörker.
Spelade ditt onåbara paradis som en marionettdocka mot en tom scen
i ett rivningsbygge. Du dansade i timmar, efter mina tankar.

Efter år av symbios och närhet tog tidens tand ut sin rätt över
våra leksaker. Järnrören som stöttat din råglösa ryggrad började
sakta vittra sönder. Din kropps föruttnelse löste sakta upp ståltråden
och vår scen förmultnade i ett berg av förlorad förhoppning.
Tills allt som var kvar, var vi. En man klädd i rost, spilrorna av det
som vart du. En handlingsförlamad varelse i ett hav av möjligheter.
Och du; hyllningen till mitt geni och din ouppnålighet.