Han skrev det på tavlan,
på mitt hjärta med
vita kritor

Oavsett,

så lämnade jag alltid sist,
kom först på morgonen
och höll varje löfte

Han lovade samma saker,
berättade om långa nätter
där jag var huvudperson

Förutsatt,

att ingen såg vad vi var,
för min kropp är vackrast
och värd sin vikt i cigg


Sittandes bakom träden
i parken och grät,


För jag älskade honom aldrig nog
och därför dog han