Förhoppningarna,
de torra, sträva
dränkta drömmarna
och de jordbundna
tankarna
verkar fjättra allihop
och alltihop
vid marken

De mantelsvepta
vindarna, genom
stadskärnor
och stjärngator
täcker ansikten
i svallvågor av
gammal neon
och nedsläckta byggnader
där vi växte upp,
levde och rann som fina korn
genom fingrarna

Några snören fanns väl kvar,
som ett nystan i en tass
på ett övergiven katt
mellan dig och mig
och de tankar som nog byggde,
när jag orkar förstå,
de tunna livlinor
jag balanserade på