Han packar sina röda lakan
och allt han kan
som om kärleken
och rännstenen blev ett
längs den gråupplysta gatan

Där viftar han mot bussar
som kör som vind
som en segelbåt
i vattenfallet

De smala tankar som svällde
och blev för stora
var en kedjereaktion
som började när
asfalten sög smutsvatten
som ett närvarande
ett sjunket skepp

Bjuder upp till blinda stigar
bort och iväg
bortom funna vägar

Han kysser vädret farväl
i sina känsloverkstäder
när han vänder
och sätter eld på allt och varenda
kvarlämnad svans
för att springa men synas
där han leker i sin
ensamma daldans