Han kom upp en dag till min l�genhet. Han hade v�djat om en
inbjudan.
Jag sa v�lkommen. Du kan ta med cigg.
Vad saken g�llde var aldrig klar. Allra minst f�r honom. Det
hade fallit p� mig att styra upp det. Hur en m�nniska kan
fungera s�, det �r konstigt. Men tyv�rr g�r vi alla det. N�r det
g�ller att bli till s� vet ingen n�gonting. D� �r allt svart och
utan h�llbara svar. F�rst n�r vi hittar r�tt kan vi b�rja f�rst�
hur v�ra tankar bara �r tillf�lliga. Bristf�lliga.
I min egna enfald antog att jag allting handlade om synd f�r
honom. Det gav en viss trygghet. Vore hans problem bara en
synd, och synden bara en idioti, s� hade jag inget att frukta.
Hade jag fel d�r, ja d� visste jag inget, och d� var allt �nd�
f�rg�ves. Han vore v�lkommen �ver.
Men fel. Jag �r en av dom som med �ppna �gon korsat
gr�nsen till d�dens, det andra riket. Och jag kommer ih�g
det jag l�rde mig. Sen dess har det inte funnits en enda
stund av tomhet i mig. Jag har b�rjat veta d�r jag innan
bara anat. Det vore tryggt att s�ga att jag inte tror att jag
har fel.
�nd� finns det utryme f�r felsteg. Att tro att jag har den
f�rsta tanken och att den f�rsta tanken �r den b�sta
tanken �r riskabelt. Det vore galet, f�rvirrat, att tro att
man �r f�rst p� allt. Och �r man inte f�rst �r man kanske
inte b�st. S� hemligheten ligger i att g�ra s� bra man kan.

Och jag r�ker mina cigaretter.

Jag tror synden �r det on�diga. Idealet �r att handla utifr�n
den v�g man utstakat f�r sig sj�lv. Det finns en Guds vilja
som vi l�r oss i efterhand. Jag hade l�nge gjort det till min
v�g att spekulera i den. Och Gud hade i sin visdom gjort
�ven denna v�g till en fruktsam v�g. Nu, n�r jag tittar p�
mig, k�nner jag mig som ett barn.