De viskar idag.

Löven, de solbrända föråldrade. De som velar i vaga tankar om framtidsskiften.
De som infekteras av tiden, påverkas av den, synligt och obönhörligt, sprider lugnet vidare
genom barken upp i toppen och slår huvudet i vindens händer. Sliter, lockar med att flyga till världens baldakin och fastna i himlaväven.

Blåljus väcker mig ur vakenheten.

Rymd ovan jorden och de vita, luftiga varelserna i den påminner om tidlösheten. Som vatten, svävande på kosmosgränsen mellan blågrön och det djupa svarta. Tynar bort och vilar sig i havet för dagen, viftar ödmjukt mot Helios för att välkomna hans vagn.

Den blicken, horisonten mellan träblad och vattensäng i taket fick mig att älska allt som jag glömde bort.