Höstlöven hade fallit
i den första stormen,

pudersnön låg mjuk
på det röda blåbärsriset,

jokkens sprudlande hade
övergått till porlande,

fjällbranten glänste matt
i den dova novembersolen,

när du, vitvingade ripa,
lämnade oss kvar
i tystnaden, i saknaden





Det knoppas redan
i de krokiga björkarna,

snölegorna ökar i antal
minskar i diameter,

jokken svämmar över
av glädje och tillförsikt,

fjället välkomnar men
svarar rakt och ärligt,

medan du skrattande,
från toppen av en sten,
funnit en ny dalgång