VI MÅSTE GÅ GENOM SORGEN, IBLAND I SKYMNING OCH VÅTT HÖGT GRÄS
VI VET EJ HUR LÅNG STIGEN ÄR

IBLAND ÄR DEN SÅ SMAL, ATT VI MÅSTE GÅ HELT ENSAM UTAN STÖD AV VÄNNER
MEN VÅGA SE DIG OM
SNART ÄR DAGEN HÄR

SORGEN KAN INTE BÄRA NÅGON MASK AV SAMMANBITEN SÄKERHET
VI BLIR BARN IGEN MED DARRANDE UNDERLÄPP OCH FRÅGANDE BLICK

DU KAN KÄNNA I DITT HJÄRTA, ATT DET SOM DU GRÅTER ÖVER
ÄR DET SOM EN GÅNG GAV DIG GLÄDJE OCH STOR LYCKA