89,50 :- tack. Ska du betala med kort eller kontant?

Va? Lutar mig över disken så att jag nuddar vid hennes käke och känner hennes andedräkt molekylisera mitt ansikte.

Ska du betala med kort eller kontant?

Öh mumlar jag och är helt plötsligt meter ifrån hennes torra ögon.

Kontant, svarar jag. Bläddrar bland kvitton. Mest kvitton. Ser något som liknar en sedel. Sträcker fram den och kollar ned på sedeln samtidigt. Jag har räckt fram en tjugilapp istället för hundra som det var tänkt.

Jag hör hur hennes hjärna blir irriterad på mig. Hur hon önskar att jag inte vore där och hur hennes man inte älskar henne längre och jag hör hennes försök till orgasm och när hon egentligen vill gråta över sina barn och sitt eget misslyckande till liv. Att hon aldrig har råd med det där feta huset med en fet bassäng som hon tror i i sitt röriga sinne att hon skulle bli lycklig utav för; hon har redan testat allt det där som hon trodde att hon skulle bli lycklig av.

Hon har sökt lycka i rus, i att banta, i att motivera sina barn till att bli likadan som hon själv men lite bättre och lite mer slipade i samtliga naggade kanter. Hon har sökt lyckan i olika män. Ibland i pojkar som är män på papper, ibland i män som egentligen är kvinnor. Ibland ingenting alls. Och jag hör hur hon redan suckar över att komma hem, slänga av sig ytterjackan och ställa sig framför spisen tillsammans med Mamma Scan och Västerås odlade potatisar som barnen egentligen inte tycker om men ändå måste äta medan alla kring bordet tänker på barnen i Afrika.

Oj, säger jag med en klantig min fastklistrad vid munnen då jag ser tjugan framräckt till kvinnan i kassan. Snabbt byter jag den mot en hundring och hon tar raskt pappersbiten för att sedan återgå till sina egna tankar på hur hon vantrivs på sitt jobb och tycker att Linda är för vek och Sara för snobbig.

Lönen räcker inte till att låta barnen spela hockey på fritiden.

Jag tackar för mig och går.