Nu lever hon med brinnande brasor
med röda kinder
och i hennes fönster mot sjön
ett levande ljus.

Nu lever hon med betande får vid torpets knutar
med fåglar i träden
Solar som går ner över hav
och månar som ljus över frostande marker.

Nu lever hon.
Nu lever hon lite närmre.
Så påtagligt nära
så som hon bör.

Bör i sina sagor
sagorna hon skrivit genom det där livet med drömmarna
de som färgats av det som kallas romantik
som fått sina nyanser från alla de andra
som längtat som hon
som gjort det svåråtkomliga verkligt
i en form som håller om det aldrig blåser.

Det stormar.

Nu lever hon här
med fåglar i träden
med sanningen om det fria livet som lockat henne
konstens alla grenar som lockade
lockade henne att tända brasor i en värld
som kräver mer.

Nu lever hon här
och ber ur sin sårhet om mer stillsamt väder