Du tar ett bloss på din Level-cigarett och grimaserar, så som Du alltid gör.
Jag sitter mitt emot med min hemma-rullade cigarett.
Jag ser Dig i ögonen, våra blickar möts men Du tittar genast förbi mig.

Det är så svårt att läsa Dig.
Jag är van vid att kunna läsa människor som öppna böcker.
Men i Din bok är de flesta sidor tomma.
Eller så är dem skrivna på kinesiska eller något sådant tjafs.
Du förvirrar mig. Jag vet aldrig riktigt vart jag har Dig.
Det frustrerar mig och jag har verkligen inte någon kontroll alls.
Jag har ingen kontroll över någonting.
Och jag vet inte om jag riktigt har Dig eller inte.
Även fast Du sade för ett tag sedan att det var vi två. Att vi var ett par.

Jag har ingen aning om hur jag ska bete mig eller reagera.
Du behandlar mig stundom som luft, ibland som smuts.
Några få gånger (dem som är väldigt speciella för mig) så behandlar Du mig som guld.

Jag går runt i ständig ångest, magont och jag har någon sorts tryck i bröstet.
Jag vet inte riktigt vad jag känner, och jag tänker så jävla mycket hela tiden.
Igår sade Du att Du älskar mig. Du höll mig hårt medan jag grät över min misär
Och Du sade högt och tydligt, ur ingenstans: "Jag älskar dig, Nellie."
Och jag, jag blev så paff. Jag trodde inte mina öron.
Och det enda jag fick fram: "Gör du det?"
Du såg på mig och sade: "Det är väl klart att jag gör"
Och jag trevade fram något om att jag älskar Dig med.
Men det är så svårt för mig att känna, när Du beter dig såhär.

Allt jag behöver är Dina armar, några ord och lite kärlek.
Jag stannar, jag är här. Men ta mig bara, en liten bit iväg.