En liten fågel till dig kom.
En saga,
hade den, att berätta...
Om livets onda, allt det goda
och om lyckans hemlighet.
Den såg på dig,
dina sorgsna ögon...
med viskande kvitter
sin berättelse inledde....

Det var...
för länge sedan.
I ett kungarike,
bortom sju sjöar och sju berg...
Ett folk där bodde,
glädjens folk...
Likt allt det goda
lyckan, blev kort...
Till en grotta, upp i berget,
ondskans drake kom.
Glädje på dagarna,
men sorg på nätterna,
då draken neder flög.
Med sig tillbaks den bar,
varje gång, ett kärleks barn.

En dag, på en bevingad häst,
en främling red förbi.
Han ondskan såg.
Med sin pègasos iväg, de flög.
Dit, till grottan,
där under dagen, draken sov.
Med sin tapperhet, och styrka
och sitt svärd av diamant,
främlingen, den ondskans drake trotsade.

Det tog sju dagar och sju nätter...
striden var ojämnt...
Till slut, främlingen på knäna föll,
huvudet han sänkte.
Draken fick övertag...
Plötsligt,
vår främling krafter återfann,
upp kroppen reste
och med sin starka hand,
rakt i drakens hjärta,
där ondskan fanns,
sitt diamant svärd, han stack.

Likt, som i sagor,
draken, som i dimman försvann.
Glädjens folk till grottan begav sig,
till alla kärleks barn
i ondskans fångenskap.
Barnen de befriade,
glädje och kärlek återfann...

När fågeln, färdig berättade
på dina ögon den såg,
likt frågan:

Har du förstått?

Sedan i väg den flög
för att berätta, den sagan,
om främlingen med sin bevingade häst,
om livets onda, allt det goda
och om lyckans hemlighet.

Varje morgon,
med tunga steg, bland
morgondaggen,
tager jag min promenad,
Med hoppet, jag kan likt fågel flyga
och ställa frågan:

Har du förstått?



©2012