Och sen smyger sig den oundvikliga känslan av saknad på en
som en förkylning man inte ens anade var påväg.

Sedan sitter man vid sitt skrivbord och pillar på tangenterna
eller så ligger man i sängen och stirrar på sin telefon,
funderar på att skriva något
och kanske skicka iväg det till den saknade.

Jag vågar, jag vill.
Gör jag det?
Nej, raderar meningen lika fort som jag har börjat på den.

Hittar inte rätt ord idag, lurar jag mig själv igen.
Nej, det går inte idag. Imorgon?
Ja, imorgon.

Imorgon skall jag berätta för dig att jag saknar dig.