tar emot era piller
utan en min, utan ett ord
som en hund i koppel försöker jag lyda
gå fint, sitta fint, inte skälla

studerar väggarna, finns inte mycket att studera, bara vitt, tomt
blundar och drömmer mig bort
överfallslarmet tjuter, en man springer naken i korridoren
det är inget konstigt här
jag vill hem

en stunds ljus och musik som skingrar ångesten
sen blir allt svart och tyst och man stirrar sig galen runt i panik mellan 4 vita väggar
vem kan bli frisk här?

jag ska aldrig mer låta er hålla mig kopplad som en hund
invirad runt en stolpe med erat koppel
ett strypkoppel som drar åt min hals
tills jag inte får luft

när ni kopplat mig lös
vad händer då?
Jag blir fri
men fast i mig själv
jag själv måste hålla mig kopplad, hårt
för att inte hamna här igen

2? veckor senare
koppla mig hårt