Tänk om det är så,
att alla vackra ord är sagda,
varje tanke redan tänkt.
alla sånger redan sjungna, på alla tidens språk.

Är det då vår uppgift att för alltid upprepa, vad andra redan sagt?

Tänka förbrukade tankar?

Eller är vi födda att bryta ny mark?
Tänka nya tankar, även om tankarna skrämmer?
Sjunga sånger fyllda av dissonans?
Skapa nya ord, när dom gamla inte räcker till?