Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En dikt som kändes rätt i tanken, men var svår att omsätta i ord.


Om att städa sin solkiga själ.

Du finns inte här.

Jag har glömt dig.

jag har sopat ut skärvorna av dina tankar,
jagat dina spindelvävsord med kvasten
och skurat dina leriga fotspår från mitt hjärta.

Ingen minns dig här.

Alla spår är borta.

Den vita tegelväggen i solhörnet har glömt din skugga,
det daggvåta gräset dina fötter
Och allt ogräset du sådde har vissnat.

Men hur får jag bort ekot av dina steg i trappan?




Fri vers av LonelyNotAlone
Läst 429 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2008-09-07 03:29



Bookmark and Share


  Elaine.S VIP
Ibland känner man inte att tanken blir detsamma som orden
man sätter på pränt men dina ord känns att läsa...Bildrikt
fångar du känslan och behovet att få bort minnet av någon...
slutraden kommer oväntat och bekräftar det svåra i att glömma någon helt...Gillar dina rader!!
2008-09-07

  Alfie M
Jag tycker också att du lyckades bra!
Fick gåshud på armarna och ett lätt sting i hjärtat.
Det är längesen nu, men jag mindes också någons
ljud i trappuppgången väldigt länge. I bland undrar jag om de inte finns kvar än.

Nåväl, mycket bra fångat och formulerat!
2008-09-07

  thyra
Du lyckades bra med dikten, tycker jag, och den sista raden säger allt! Mycket bra!
2008-09-07
  > Nästa text
< Föregående

LonelyNotAlone
LonelyNotAlone